Vi fick in ännu en berättelse av Bo Göran Nilsson, denna gång opublicerad:
Som sagt drev jag butik, Påhlssons självbetjäningsbutik på Sergels väg i Malmö, Piraten var kund där.
Vid ett tillfälle då Piraten kom, som kund, en aning påstruken, som han ganska ofta var, dock aldrig för mycket, inhandlande som alltid en enkel lunch. Ett styck flaska porter öl samt en burk sardeller. Baretten på sniskan och silverkryckan i armvecket i vanlig ordning.
Emellertid, vid kassan och efter det att betalningsproceduren genomförts säger han lite försiktigt; tron frun att påsen kommer att hålla? Jo då, bara harrn ente går i hollor… svarar biträdet på utpräglad malmöitiska, väl medveten om att Piraten kanske hade intagit en öl för mycket.
Vid ett annat tillfälle ansåg han att det var alldeles för få ärtor i ärtsoppan han köpt. Samma biträde svarade då; jo men det är inte så många sjömän i sjömansbiffen heller, ridå.
För övrigt var han alltid stilig, väl klädd och rak i ryggen. Och med en alldeles egen skridande gångstil…
Ungefär så, underbart roliga minnen från den store fabuleringsmästaren.
Vänligen / Bo Göran Nilsson
Monday, January 19, 2009
Monday, January 12, 2009
"Backabusen" Fritiof
Vi har funderat lite på att låta andra Piraten-intresserade komma till tals här på FNP, och som ett brev på på posten (...) inkom följande text från Bo Göran Nilsson, vilken tidigare publicerats i hans bok Harskunt och backabusarna från 2005. Nilsson mötte Piraten några gånger i Slottsstaden i Malmö då han var ung. Piraten hade för vana att handla i den butik Nilsson drev på Sergels väg. Nåväl, över till själva texten:
Om backabusarna var extrema och udda existenser kan Fritiof Nilsson Piraten själv och hans bekantskapskrets, beskrivas på liknande sätt. De var i mångt och mycket mer extrema än backabusarna. Dessa extroverta, exklusiva och verkligen annorlunda existensers behov tog sig stundtals också extravaganta uttryck. En i bekantskapen väl känd person var Sten Broman, den väldige musikprofessorn, som bland annat själv skräddade sina kostymer med udda mönster och starka färger. Fickor och knappar skulle inte synas, det var fult.
Då dessa båda herrar, med flera av samma kategori, samlades kring mästerkrogarnas taffel, åts både grodlår och hajfensoppa med gourmandens smaklökar sinnligt rinnande blandat med förtjusningens lyriska tillrop.
Det berättas att vid ett tillfälligt besök i Paris, på en känd stjärnbehängd och michelindekorerad krog, herrarna bestämt sig för en ny och annorlunda extremyttring. Det vill säga vid måltiden förtärdes dekorationerna som delikatesser och de dyrbara läckerheterna ratades. Det bladgröna på både rädisor och jordgubbar inmundigades med stort allvar medan serveringspersonal inklusive hovmästare knappt höjde ögonbrynen. Men humorn var sådan och då uppträdandet i övrigt var seriöst, fick måltiden fortskrida med full respekt för det något annorlunda beteendet. Herrarna var till synes solventa, klädseln frack och fadermördare. De kände sig väl tillrätta blasfemiskt etablerade i de förnäma saloonerna sedan länge. Allt skedde med tillbörlig njutning och full diskretion. Sålunda förhöll sig personalen diplomatiskt avvaktande i nyfunna roller låtsandes som om det hela var naturligt.
De av samhället accepterade och etablerade har precis samma behov att bli sedda och uppmärksammade som deras systrar och bröder och motpoler på Backarna. Även om likheten inte var slående. Parnassens manér var en aning förfinad medan busarnas var mer förråad. Kanske var ursprunget den enda skillnaden. Människor på solsidan och människor på skuggsidan skriker bara på olika sätt.
Fritiof Nilsson Piraten själv hade den goda smaken att fullfölja sina behov ända in i det sista, ja till den grad över gränsen att han med humorns hjälp fortlever i våra hjärtan. Hör bara texten på hans gravsten:
Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.
Överlevnadsbehovet tar sig olika uttryck. Piraten lyckades. Men inte bara med hjälp av god berättarkonst eller i form av den illfundiga gravstenstexten. På det gamla kullerstensbelagda lilla torget i Kivik, bara en bit från hans eget hus, har kommunen haft den goda smaken att föreviga Piraten i form av en staty, påminnande inte bara om honom själv, utan också om ett annat slags pirater, nämligen de sjörövare och pirater som här fordomdags landade, sill, silver och andra skatter i den lilla hamnen.
Om backabusarna var extrema och udda existenser kan Fritiof Nilsson Piraten själv och hans bekantskapskrets, beskrivas på liknande sätt. De var i mångt och mycket mer extrema än backabusarna. Dessa extroverta, exklusiva och verkligen annorlunda existensers behov tog sig stundtals också extravaganta uttryck. En i bekantskapen väl känd person var Sten Broman, den väldige musikprofessorn, som bland annat själv skräddade sina kostymer med udda mönster och starka färger. Fickor och knappar skulle inte synas, det var fult.
Då dessa båda herrar, med flera av samma kategori, samlades kring mästerkrogarnas taffel, åts både grodlår och hajfensoppa med gourmandens smaklökar sinnligt rinnande blandat med förtjusningens lyriska tillrop.
Det berättas att vid ett tillfälligt besök i Paris, på en känd stjärnbehängd och michelindekorerad krog, herrarna bestämt sig för en ny och annorlunda extremyttring. Det vill säga vid måltiden förtärdes dekorationerna som delikatesser och de dyrbara läckerheterna ratades. Det bladgröna på både rädisor och jordgubbar inmundigades med stort allvar medan serveringspersonal inklusive hovmästare knappt höjde ögonbrynen. Men humorn var sådan och då uppträdandet i övrigt var seriöst, fick måltiden fortskrida med full respekt för det något annorlunda beteendet. Herrarna var till synes solventa, klädseln frack och fadermördare. De kände sig väl tillrätta blasfemiskt etablerade i de förnäma saloonerna sedan länge. Allt skedde med tillbörlig njutning och full diskretion. Sålunda förhöll sig personalen diplomatiskt avvaktande i nyfunna roller låtsandes som om det hela var naturligt.
De av samhället accepterade och etablerade har precis samma behov att bli sedda och uppmärksammade som deras systrar och bröder och motpoler på Backarna. Även om likheten inte var slående. Parnassens manér var en aning förfinad medan busarnas var mer förråad. Kanske var ursprunget den enda skillnaden. Människor på solsidan och människor på skuggsidan skriker bara på olika sätt.
Fritiof Nilsson Piraten själv hade den goda smaken att fullfölja sina behov ända in i det sista, ja till den grad över gränsen att han med humorns hjälp fortlever i våra hjärtan. Hör bara texten på hans gravsten:
Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.
Överlevnadsbehovet tar sig olika uttryck. Piraten lyckades. Men inte bara med hjälp av god berättarkonst eller i form av den illfundiga gravstenstexten. På det gamla kullerstensbelagda lilla torget i Kivik, bara en bit från hans eget hus, har kommunen haft den goda smaken att föreviga Piraten i form av en staty, påminnande inte bara om honom själv, utan också om ett annat slags pirater, nämligen de sjörövare och pirater som här fordomdags landade, sill, silver och andra skatter i den lilla hamnen.
Utställningen uppe
Nu är utställningen Sanningen bodde inte i honom - en bok blir till på plats på Malmö Stadsbibliotek. Den blir kvar där tills den 9 februari, så titta gärna förbi om du är i närheten.
Thursday, January 8, 2009
Malmö Stadsbibliotek
Nu skall utställningen Sanningen bodde inte i honom - en vandring i Piratens fotspår visas på Malmö Stadsbibliotek. Med start måndagen den 12 januari visas utställningen på andra våningen intill vuxenserieavdelningen. Kom gärna förbi och se hur en bok blir till.
Thursday, January 1, 2009
Gott nytt år!
Jaha, då var det ett nytt år och vi två som håller i den här bloggen har inte varit så aktiva här på ett tag. (Dock på andra håll.)
Men nu är vi tillbaka i och med det nya året.
Nu kör vi igen!
/Axel Trumpfheller
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
